Inget att rösta på

Ibland blir det bara för mycket, man tappar gaisten och går ner på halv maskin. Sverige var ett rikt land på 50 talet efter kriget med en stor kunskapsbank, ett bra rättsväsende och rika Svenska företag med stor "knew how" med företagsledare som var stolta över att vara Svenskar, och stora naturtillgångar. Vissa svenskar hade det svårt och väldigt många fick lida stort. Skillnaden var stor mellan fattig och rik. Vad har vi idag efter i stort 50 år av såkallad demokrati?? Jo stort gap mellan fattiga och rika, massor av fattiga som får lida, ett undermåligt rättsväsende som inte klarar av sina uppgifter i demokratins och rättvisans namn. Dessutom tre generationer av ouppfostrade individer som tar över. Bara några få stora företag som fungerar, och nästan inga företagsledare som vill vara Svenskar. Det finns nästan inga naturtillgångar kvar, och absolut ingen "know how" att tala om. Inga politiker med visioner, ingen gaist nån stanns, bara giriga människor. Vi är dessutom sålda till EU. Inget att rösta på. Man blir så trött.

Vänner emellan.

Ibland är det så skönt att ha vänner. Vänner som man kanske inte trodde att man hade från början. Vänner som bara helt plötsligt dyker upp så där oväntat. Vänner som man tappade bort på livets långa stig och som plötsligt bara dyker upp så där en dag som om inget hade hänt. Vänner som kanske inte till hörde din vanliga umgängeskrets. Vänner långt bortifrån. Eller vänner som bara varit osynliga för dig men ändå funnits i din närhet. Hur som haver är det så skönt att få prata av sig bland vänner, det där man ibland bara inte kan säga till sin närmaste, eller bara pladdra om ovesäntligheter utan att behöva tänka på att styra tungan. Dessutom verkar det vara så även bland djuren. Eller var det från dem som vi fått beteendet????

Våga vara medmänniska!

Varför kommer alla olyckor i klump. Det går år och inget händer, sen kommer den ena olyckan efter den andra. Är det inte konstigt. Penningproblem i all ära, men just nu har vi flera dödsfall, människa och djur och en kattmamma som har slut på mjölk med bara 4 veckor gamla ungar. Inte undra på att jag inte hinner skriva så mycket. Mina tankar äro annorstädes. Konstigt för ett par veckor sedan började jag tänka på och drömma om döden, nästan som ett omen och sen kommer det ena efter det andra. Är inte det också konstigt. Jag vet inte om jag vågar drömma längre, men man har väl ingen inverkan på drömmandet efter vad jag förstår. Det bästa man kan göra är nog bara att tala om att man bryr sig och inte vända ryggen till. Våga vara medmänniska, tala lagom mycket och ta på varandra krama, förmedla känsla och sympati.