I går råkade jag gå in på Solbackaföreningens hemsida.
Det var en skrämmande upplevelse må jag säga. Blandade känslor, dels igenkännandet, det var dock 7 år av mitt liv som jag bodde där, samtidigt som alla tråkiga minnen bubblade upp igen. Skräcken kom tillbaka det är mer än 50 år sen men skräcken sitter i ändå. Där är trappan jag tog skydd under, där är tennisbanan som jag slet på, där är bilden på läraren som gav "faan" i mig, där var stället där jag blev iknuffad, etc, etc. Jag försöker blunda och tänka på om det fans något possetivt. Faktiskt fanns det det också: Radioklubben, som faktiskt gav mig kunskaper som i sin tur gav mig ett jobb under några år. Annars är det övervägande bilder av saker utanför skolan som ger de possetiva minnesbilderna som tex taxiturerna till ÖSFK och segelflygutbildningen eller resan till Hölö och fältskjutningen där jag vann min klass. Med tanke på den långa tiden och alla sommarkurser som jag tillbringade där, måste jag säga att inte är det mycke possetivt att minnas. Jag mins tex inga av mina egna klasskamrater, utan de jag mins är bara elever i klasser ovanför mig.
Tur att jag hade Snookern på TV:n att falla tillbaka på för att få tankarna på något annat. Det är otroligt kul att se de gamla mästarna även om de trillar ur ganska tidigt i VM. Lillgumman kryper upp i famnen som för att trösta. Jag börjar planera sommarens fest: "Tre viner fem ostar sju bröd och inga bilar"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar